I allt det man förstår
Måttlighet finns i blommors kalkar
där känslorna dragna dit av mig
förirrar sig, allt för länge.
Jag ser solen bakom molnen,
jag hör alla kyrkors klockklang.
Hur ska jag få hjärtat att dela sig
för att montera ner ljuden, blickarna,
få dem att spjälkas.
I allt det man förstår: bakom – bakom – bakom.
Allt för länge, allt för långt.
Försöker; håller mig
i måttligheten
med handen knuten.