Måttlighet finns i blommors kalkar
där känslorna dragna dit av mig
förirrar sig, allt för länge.
Jag ser solen bakom molnen,
jag hör alla kyrkors klockklang.
Hur ska jag få hjärtat att dela sig
för att montera ner ljuden, blickarna,
få dem att spjälkas.
I allt det man förstår: bakom – bakom – bakom.
Allt för länge, allt för långt.
Försöker; håller mig
i måttligheten
med handen knuten.
Jag faller igenom isarna,
de mörka tjärnarna,
i sommarens skogar om natten.
Ner i riktningen,
mot den glödande stilla punkten.
Jag är nästan där.
Jag avgör och lämnar ovanför mig
lagren, epoker, vemodets famnar.
Träder snart in i rotvärldens
äkta tystnad. Där bara saven
talar med mig.
Där allting finns ovan mig.
Där öppnas snart för mig
den rätta dörren.
Det djupets horisont.
mot nattens glödande blå fond
och den kyliga luften
böjde jag mig bakåt i en båge
av klarhet
bakom ryggen blinkade oupphörligt
trogen som ett fyrtorn
en av juli månads fåtaliga stjärnor
i en annan riktning och nu
kunde jag ana mitt gamla mod
återerövra mina pulsslag
i en annan riktning gled
gryningen ihop med det höga
genomlysliga blå
konsten att ta in allt detta
att fylla lungorna med en övermätt
skarpsynt fullmåne, att andas
färg och mörker, att låta kroppen
bemästra tröttheten till förmån
för den jublande nattlyckan
den konsten höll jag skyddad i
en stumhet samtidigt som
jag öppnade munnen i
en kyss
Pellestrina har två ansikten
havets och lagunens
jag vet inte vilket jag ska vända mig till
jag går på gränderna, de rappade husen, de stenlagda gatorna
ser på människorna
en man säger till mig att ön
är vild och din
havet eller lagunen
vild eller din
det är som att aldrig veta om jag först
ska kyssa höger eller vänster kind
jag kysser pannan, hakan, jag kysser många munnar
Francescos mustasch, karaokesångarens hesa röst,
jag kysser Salvatore som är sångare på riktigt,
Giovanni med sitt stora hjärta och sin fågel i frihet,
måsarna som dyker efter proseccokorkar, hunden som skäller hela kvällen,
jag kysser fiskarna, murarna, jag kysser doktor Angela som botade min fot,
jag kysser pärlande rödvin, alla helgonrelikerna i kyrkan
jag kysser Simona som skriver listor på alla böcker hon ska läsa
Rossano som alltid bryr sig om att prata med mig
jag kysser Eva från Göteborg som blev kvar för kärlekens skull
min granne Doriana som varje dag frågar hur jag mår
de enda jag inte kysser är de båtburna poliserna
som kommer om kvällen och snyltar glass i Giovannis bar
men jag vet fortfarande inte
vilken kind jag ska kyssa först
om jag ska vända mig till lagunen eller havet
always be yours eller
take a walk on the wild side?
på ön härskar kaos och kosmos
ohörbara steg och viskningar i gränderna
båtmotorer som sågar sönder bröstkorgen
fiskebåtar som dunkar ut i dimman,
bränningar som vräker upp snäckskal varje morgon
vibrerande vingslag från fladdermöss
raglande steg hem under milda gatlysen
tårar som tyst bäddas ner under kudden
en älskare sa att jag måste lämna ön,
aldrig komma tillbaka igen
historien måste få ett slut
men nej, så är det inte,
ön härbärgerar min historia med älskaren,
allas älskare
allas historia bor här
öns egen, slaget om lagunen, de fyra släkterna
stormen, översvämningen,
fiskarnas, som lagar sina nät, som går ut i gryningen,
kvinnornas, som föder barn, knypplar, tillagar krabba
så är det:
historien tar aldrig slut!
och eftersom ön är vild och den är din
har jag tagit den vilda som min
och vet att ön besitter denna kraft att förvandla
underlägsenhet till suveränitet
för att den har två ansikten och
du kan välja dem båda
din ö, den vilda ön, havet, lagunen
ditt är havet, snäckorna, drivveden, bränningarna
din är lagunen, fiskebåtarna, musselodlingarna
vilt är havet, snäckorna, drivveden, bränningarna
vild är lagunen, fiskebåtarna, musselodlingarna
min är solnedgången
kärleken
varje kväll.
dagen är ett svalbo, utrymt
men tätt klistrat av fågelns saliv
tungt hänger det kvar
under – ett under att dagen finns
trots allt
det är eftermiddag och natten
talar ännu i mig
med den tyngden, det klistret
den utrymdheten
bilarna utanför ständigt
låter de som mot regniga gator
en tystnad också i det
när svalorna flytt
i livets mitt, mitt liv i det
som är allas vårt bo
för svalor
det är alltid så skönt
när någon åker
och tystnaden
som jag har samlat
inuti mig
i en dag eller flera
äntligen får slippa ut
ta plats igen
på bord och stolar
omsluta mig med stjärnhimlens
oändliga rymd
och jag igen kan höra
ingenting
en hund som skäller långt härifrån
en annan som svarar ännu längre bort
havets brus och tankarna
på något som jag glömt
eller trodde att
jag hade glömt
Att läsa Sabinha Lagouns novellsamling Koreografi är att beträda osäker mark. Platsen är ofta Malmö, och ofta Rosengård, men den som förväntar sig socialrealistiska skildringar om förorten blir besviken – eller positivt överraskad! Det finns platsmarkörer som är nog så krassa med ”tysta blinkande blåljus utanför höghusets port”, ”stinkande trappuppgångar där möglet bäddade in människorna” eller som i novellen ”Zlatans leende” – en tunnel med just detta leende avbildat i ”enstaka färger” men lika gärna sveper berättelserna ut läsaren i rymden och bort till fjärran landskap som sagolika resor på flygande mattor. Att berättelserna har överlappande tidsskikt och minimalt med sägesatser, liksom att de sugs in i labyrinter, med blinkningar åt både Borges och absurdistisk litteratur, osäkrar också läsakten, men gör läsaren till medskapare och berättelserna mångbottnade. Allt är inte vad det tycks vara.
Sabinha Laguon befolkar sitt litterära rike med såväl människor som djur och övernaturliga väsen, men flera av novellerna kretsar kring syskon och barn-föräldrarelationer och gestaltar fint barnets smärtsamma utsatthet i en karg livssituation. Allra mest berör de mer jordnära berättelserna om systrarna Lilladrottningen och Iris som lever med sin far, den karismatiske knarkkungen Sergeanten. Också i novellerna om syskonen Malika och Omar skildras inkännande barns sätt att förvandla ledan och den hårda verkligheten till magisk realism. Om för att överleva eller för att barn besitter denna särskilda magi är upp till läsaren att avgöra. Men flera andra noveller griper tag som fantastiska sagor om att trotsa en hopplös livssituation genom att gå på lina mellan höghusen, att pryda sitt hem med stenrosor eller att vara en hejare på kickboxning.
Även språket kännetecknas av motsägelsefullhet. Där finns förortslingot, korthuggna konkreta fraser och poetiska utsvävningar med främmande ord i nästan samma andetag. Tillsammans med en lakonisk humor skapas ett unikt språkligt universum. Här ett exempel ur novellen ”Lillebror 1” när Lillebror sitter i bilen på Norra Grängesbergsgatan och väntar på att dö på grund av någon kriminell uppgörelse. Då dyker en gestalt – han själv – upp i backspegeln.
”Hej”
”Hej.” Var lugn.
Gud.
”Bu!”
”Shit asså.”
Gestalten satte sig upp från sin halvliggande ställning. I händerna höll han ett skrin av glas som han räckte fram till honom. Han tog emot skrinet. Satte det i knät och lyfte på locket. Inuti låg en kokong av glas.
”Värm den mellan dina händer – kommer att växa för att sedan kläckas. En varelse. Det blir din uppgift att dräpa den.”
Berättelserna i Koreografi överraskar och precis som titeln antyder har de ett slags rörelsemönster, krängande och inte alltid bekvämt tillrättalagt. Sabinha Lagoun skriver ingen på näsan – allra minst den som aldrig satt sin fot i Rosengård. Och förutom att vara underfundiga historier är de viktiga och existentiella berättelser om hemlöshet och tillhörighet, om ont och gott och om vem som har tolkningsföreträde.
Detta är en bok man bör läsa långsamt och begrundande för att kunna tillgodogöra sig berättelseväven i flera skikt.
Bäckebölja är bäck är bölja bubbligt slätt krusigt lätt
Bäckebölja är slät tuskaftsväv och ränder med tuskaft i bubblig struktur
Är bäck som sorlar fräser krumbuktar är bölja som gungar bugar sig lätt och mjukt
När jag var tolv fick jag ett nattlinne i bäckebölja i julklapp av mormor
Det var långt, blåblommigt, det räckte ända ner till fötterna och hade vingar på axlarna
Hela jag var bäckebölja, hela mormor var bäckebölja hela julen var bäckebölja hela världen
var bäckebölja jag flög med mitt bäckeböljanattlinne svävade och svällde
hela världen var tolv år böjlig i bäck och bucklig i bölja
Sedan kom flanellen i fontanellen
Ett nytt osynligt språk
har fått fotfäste i ditt sinne
Ett tyst språk som bara du talar
ett språk som är överens med dig
Ordlöst bemästrar det ditt hjärta
infiltrerar dina vener och artärer
Säger ingenting men du vet ändå
vad det betyder:
Att allt är väl i din ensamhet.
Att allt är rymd och täthet.
Detta språk har alltid talat till dig
men du har inte hört det. Blod har fyllt
dina hörselgångar.
Jag är. Du är. En ansamling av oss, våra egna ord,
i kvadrat, i hypotenusan och roten ur oss själva.
Ord som alltid bildar primtal. Oändlig vågrörelse.
En skrivstil av den ädla sorten präntad på din hud.
Stygn, korsord, kråkspark, filigran.
Det minutiösas hantverk, tätvävd flamsk i mitt damastliv.
Så är språket. Brutet och harmoniskt. Osynligt.
Som lekar som inte behöver lekas, som inte behövs men finns.
I fall att.
Som när man ritar en figur på varje sida och bläddrar fort
och ser en flicka som leker med en boll.
Ett språk av ord. Av rörelse. Av ordlöshet.
Av evinnerlighet. Amen.
Till Erik med kärlek
I de vita träkyrkornas land
Tåget gör en vid sväng
Vi är nära horisonten här och ljuset
mörkret, skymningens skarpa ton
genomlyslig klar
I hörlurarna återigen hur många gånger
måste vi take the long way home
Husen är så stora här
skogens silhuett så skarp mot
himlens allt större djup
Är bara halvvägs när tåget
närmar sig Sundsvall
halvvägs i livet
ska jag möta min son
Han har vuxit ur mitt moderskap
in i sitt eget liv
Han väntar där resan tar slut,
då – som nu a long way home
Det är här myrarna, skogarna späda
men ogenomträngliga
En horisont som sänkts till vår nivå
Där mitt liv går ihop med
hans, den vuxne, för vuxne
Jag reser, allt konvergerar
husen känns så ensamma, avlägsna
här på den vidsträckta åkermarken
björkarna så slanka
Det var så längesedan,
då som nu – i hallonens tid,
han låg så trygg inom mig
A long way home
Modern vill sin son, i gliporna av livet
som vi levt tillsammans och var för sig
Tåget saktar in, varsamt kör det fram
längs vattnet
utanför tänds ljusen utomhus, speglas
Det måste vara havet
Det måste vara här han är.
I de vita träkyrkornas land.
Augusti 2016