Jag faller igenom isarna,

de mörka tjärnarna,

i sommarens skogar om natten.

Ner i riktningen,

mot den glödande stilla punkten.

Jag är nästan där.

Jag avgör och lämnar ovanför mig

lagren, epoker, vemodets famnar.

Träder snart in i rotvärldens

äkta tystnad. Där bara saven

talar med mig.

Där allting finns ovan mig.

Där öppnas snart för mig

den rätta dörren.

Det djupets horisont.

mot nattens glödande blå fond

och den kyliga luften

böjde jag mig bakåt i en båge

av klarhet

bakom ryggen blinkade oupphörligt

trogen som ett fyrtorn

en av juli månads fåtaliga stjärnor

i en annan riktning och nu

kunde jag ana mitt gamla mod

återerövra mina pulsslag

i en annan riktning gled

gryningen ihop med det höga

genomlysliga blå

konsten att ta in allt detta

att fylla lungorna med en övermätt

skarpsynt fullmåne, att andas

färg och mörker, att låta kroppen

bemästra tröttheten till förmån

för den jublande nattlyckan

den konsten höll jag skyddad i

en stumhet samtidigt som

jag öppnade munnen i

en kyss

Pellestrina har två ansikten

havets och lagunens

jag vet inte vilket jag ska vända mig till

jag går på gränderna, de rappade husen, de stenlagda gatorna

ser på människorna

en man säger till mig att ön

är vild och din

havet eller lagunen

vild eller din

det är som att aldrig veta om jag först

ska kyssa höger eller vänster kind

jag kysser pannan, hakan, jag kysser många munnar

Francescos mustasch, karaokesångarens hesa röst,

jag kysser Salvatore som är sångare på riktigt,

Giovanni med sitt stora hjärta och sin fågel i frihet,

måsarna som dyker efter proseccokorkar, hunden som skäller hela kvällen,

jag kysser fiskarna, murarna, jag kysser doktor Angela som botade min fot,

jag kysser pärlande rödvin, alla helgonrelikerna i kyrkan

jag kysser Simona som skriver listor på alla böcker hon ska läsa

Rossano som alltid bryr sig om att prata med mig

jag kysser Eva från Göteborg som blev kvar för kärlekens skull

min granne Doriana som varje dag frågar hur jag mår

de enda jag inte kysser är de båtburna poliserna

som kommer om kvällen och snyltar glass i Giovannis bar

men jag vet fortfarande inte

vilken kind jag ska kyssa först

om jag ska vända mig till lagunen eller havet

always be yours eller

take a walk on the wild side?

på ön härskar kaos och kosmos

ohörbara steg och viskningar i gränderna

båtmotorer som sågar sönder bröstkorgen

fiskebåtar som dunkar ut i dimman,

bränningar som vräker upp snäckskal varje morgon

vibrerande vingslag från fladdermöss

raglande steg hem under milda gatlysen

tårar som tyst bäddas ner under kudden

en älskare sa att jag måste lämna ön,

aldrig komma tillbaka igen

historien måste få ett slut

men nej, så är det inte,

ön härbärgerar min historia med älskaren,

allas älskare

allas historia bor här

öns egen, slaget om lagunen, de fyra släkterna

stormen, översvämningen,

fiskarnas, som lagar sina nät, som går ut i gryningen,

kvinnornas, som föder barn, knypplar, tillagar krabba

så är det:

historien tar aldrig slut!

och eftersom ön är vild och den är din

har jag tagit den vilda som min

och vet att ön besitter denna kraft att förvandla

underlägsenhet till suveränitet

för att den har två ansikten och

du kan välja dem båda

din ö, den vilda ön, havet, lagunen

ditt är havet, snäckorna, drivveden, bränningarna

din är lagunen, fiskebåtarna, musselodlingarna

vilt är havet, snäckorna, drivveden, bränningarna

vild är lagunen, fiskebåtarna, musselodlingarna

min är solnedgången

kärleken

varje kväll.

dagen är ett svalbo, utrymt

men tätt klistrat av fågelns saliv

tungt hänger det kvar

under – ett under att dagen finns

trots allt

det är eftermiddag och natten

talar ännu i mig

med den tyngden, det klistret

den utrymdheten

bilarna utanför ständigt

låter de som mot regniga gator

en tystnad också i det

när svalorna flytt

i livets mitt, mitt liv i det

som är allas vårt bo

för svalor

det är alltid så skönt

när någon åker

och tystnaden

som jag har samlat

inuti mig

i en dag eller flera

äntligen får slippa ut

ta plats igen

på bord och stolar

omsluta mig med stjärnhimlens

oändliga rymd

och jag igen kan höra

ingenting

en hund som skäller långt härifrån

en annan som svarar ännu längre bort

havets brus och tankarna

på något som jag glömt

eller trodde att

jag hade glömt

Att läsa Sabinha Lagouns novellsamling Koreografi är att beträda osäker mark. Platsen är ofta Malmö, och ofta Rosengård, men den som förväntar sig socialrealistiska skildringar om förorten blir besviken – eller positivt överraskad! Det finns platsmarkörer som är nog så krassa med ”tysta blinkande blåljus utanför höghusets port”, ”stinkande trappuppgångar där möglet bäddade in människorna” eller som i novellen ”Zlatans leende” – en tunnel med just detta leende avbildat i ”enstaka färger” men lika gärna sveper berättelserna ut läsaren i rymden och bort till fjärran landskap som sagolika resor på flygande mattor. Att berättelserna har överlappande tidsskikt och minimalt med sägesatser, liksom att de sugs in i labyrinter, med blinkningar åt både Borges och absurdistisk litteratur, osäkrar också läsakten, men gör läsaren till medskapare och berättelserna mångbottnade. Allt är inte vad det tycks vara.

Sabinha Laguon befolkar sitt litterära rike med såväl människor som djur och övernaturliga väsen, men flera av novellerna kretsar kring syskon och barn-föräldrarelationer och gestaltar fint barnets smärtsamma utsatthet i en karg livssituation. Allra mest berör de mer jordnära berättelserna om systrarna Lilladrottningen och Iris som lever med sin far, den karismatiske knarkkungen Sergeanten. Också i novellerna om syskonen Malika och Omar skildras inkännande barns sätt att förvandla ledan och den hårda verkligheten till magisk realism. Om för att överleva eller för att barn besitter denna särskilda magi är upp till läsaren att avgöra. Men flera andra noveller griper tag som fantastiska sagor om att trotsa en hopplös livssituation genom att gå på lina mellan höghusen, att pryda sitt hem med stenrosor eller att vara en hejare på kickboxning.

Även språket kännetecknas av motsägelsefullhet. Där finns förortslingot, korthuggna konkreta fraser och poetiska utsvävningar med främmande ord i nästan samma andetag. Tillsammans med en lakonisk humor skapas ett unikt språkligt universum. Här ett exempel ur novellen ”Lillebror 1” när Lillebror sitter i bilen på Norra Grängesbergsgatan och väntar på att dö på grund av någon kriminell uppgörelse. Då dyker en gestalt – han själv – upp i backspegeln.

”Hej”

”Hej.” Var lugn.

Gud.

”Bu!”

”Shit asså.”

Gestalten satte sig upp från sin halvliggande ställning. I händerna höll han ett skrin av glas som han räckte fram till honom. Han tog emot skrinet. Satte det i knät och lyfte på locket. Inuti låg en kokong av glas.

”Värm den mellan dina händer – kommer att växa för att sedan kläckas. En varelse. Det blir din uppgift att dräpa den.”

Berättelserna i Koreografi överraskar och precis som titeln antyder har de ett slags rörelsemönster, krängande och inte alltid bekvämt tillrättalagt. Sabinha Lagoun skriver ingen på näsan – allra minst den som aldrig satt sin fot i Rosengård. Och förutom att vara underfundiga historier är de viktiga och existentiella berättelser om hemlöshet och tillhörighet, om ont och gott och om vem som har tolkningsföreträde.

Detta är en bok man bör läsa långsamt och begrundande för att kunna tillgodogöra sig berättelseväven i flera skikt.

Bäckebölja är bäck är bölja bubbligt slätt krusigt lätt

Bäckebölja är slät tuskaftsväv och ränder med tuskaft i bubblig struktur

Är bäck som sorlar fräser krumbuktar är bölja som gungar bugar sig lätt och mjukt

När jag var tolv fick jag ett nattlinne i bäckebölja i julklapp av mormor

Det var långt, blåblommigt, det räckte ända ner till fötterna och hade vingar på axlarna

Hela jag var bäckebölja, hela mormor var bäckebölja hela julen var bäckebölja hela världen
var bäckebölja jag flög med mitt bäckeböljanattlinne svävade och svällde
hela världen var tolv år böjlig i bäck och bucklig i bölja

Sedan kom flanellen i fontanellen

Ett nytt osynligt språk
har fått fotfäste i ditt sinne
Ett tyst språk som bara du talar
ett språk som är överens med dig
Ordlöst bemästrar det ditt hjärta
infiltrerar dina vener och artärer
Säger ingenting men du vet ändå
vad det betyder:
Att allt är väl i din ensamhet.
Att allt är rymd och täthet.

Detta språk har alltid talat till dig
men du har inte hört det. Blod har fyllt
dina hörselgångar.

Jag är. Du är. En ansamling av oss, våra egna ord,
i kvadrat, i hypotenusan och roten ur oss själva.
Ord som alltid bildar primtal. Oändlig vågrörelse.

En skrivstil av den ädla sorten präntad på din hud.
Stygn, korsord, kråkspark, filigran.
Det minutiösas hantverk, tätvävd flamsk i mitt damastliv.
Så är språket. Brutet och harmoniskt. Osynligt.
Som lekar som inte behöver lekas, som inte behövs men finns.
I fall att.
Som när man ritar en figur på varje sida och bläddrar fort
och ser en flicka som leker med en boll.
Ett språk av ord. Av rörelse. Av ordlöshet.
Av evinnerlighet. Amen.

Till Erik med kärlek

I de vita träkyrkornas land

Tåget gör en vid sväng
Vi är nära horisonten här och ljuset
mörkret, skymningens skarpa ton
genomlyslig klar
I hörlurarna återigen hur många gånger
måste vi take the long way home
Husen är så stora här
skogens silhuett så skarp mot
himlens allt större djup
Är bara halvvägs när tåget
närmar sig Sundsvall
halvvägs i livet
ska jag möta min son
Han har vuxit ur mitt moderskap
in i sitt eget liv
Han väntar där resan tar slut,
då – som nu a long way home
Det är här myrarna, skogarna späda
men ogenomträngliga
En horisont som sänkts till vår nivå
Där mitt liv går ihop med
hans, den vuxne, för vuxne
Jag reser, allt konvergerar
husen känns så ensamma, avlägsna
här på den vidsträckta åkermarken
björkarna så slanka
Det var så längesedan,
då som nu – i hallonens tid,
han låg så trygg inom mig
A long way home
Modern vill sin son, i gliporna av livet
som vi levt tillsammans och var för sig
Tåget saktar in, varsamt kör det fram
längs vattnet
utanför tänds ljusen utomhus, speglas
Det måste vara havet
Det måste vara här han är.
I de vita träkyrkornas land.

Augusti 2016

Det finns en folkgrupp i detta land som står för den största delen av all brottslighet. Det är statistiskt belagt att individer i denna grupp begår de flesta våldsbrott, rån, mord och våldtäkter men även ekobrott, miljöbrott mm. Trots att det allmänt känt att det nästan är enbart dessa individer som står för all skottlossning med dödlig utgång tillåts de ha skjutvapen, de får gifta sig och ha relationer trots att det dessa personer som står för nästan allt sexköp, och allt våld i nära relationer, även sådant med dödlig utgång. Trots att det är väldokumenterat att det är inom denna grupp som de största problemen med missbruk finns, tillåts de ha barn, inneha körkort, ta läkarlicens etc. Fast det är nästan enbart personer ur denna grupp som ägnar sig åt barnporr och pedofili tillåts de skaffa barn till världen. Trots att nästan alla våldtäkter utomhus utförs av personer ur denna folkgrupp får de gå fritt omkring på våra gator. Fast de ägnar sig åt bedrägerier, svindel mm tillåts de öppna företag, inneha höga poster inom bolag, politik och utöva makt över andra människor.

Ändå – och det är anmärkningsvärt – ställer sig inte de personer som är laglydiga inom samma grupp (vilka är den största andelen) upp och högljutt fördömer eller visar sin avsky mot dessa vidriga element som förstör gruppens rykte. Aldrig har man hört talas om att de utesluter dem ur gemenskapen. Istället är man lojal mot dem inom gruppen, och de stryks dessutom medhårs av såväl myndigheter, lagstiftning, ekonomisk struktur och resten av befolkningen. Tvärtom är det faktiskt så att denna folkgrupp gynnas på andras bekostnad. Men det är det ingen annan ur gruppen som tar avstånd från.

Det finns inget register upprättat över denna grupp som helhet, men om jag vore rikspolischef skulle jag begära att alla enheter i landet gjorde en kartläggning över denna kriminellt belastade och riskbenägna grupp: över namn, ålder, bostadsort, släktskap, bakgrund, familjesituation, arbetssituation på alla MÄN i Sverige.