En poetisk fest
Publicerades i dixikon.se 17 januari 2018
Det poetiska utbytet mellan Sverige och Italien nuförtiden är inte speciellt livaktigt. Istället blir det enstaka poeter som genom kontakter och/eller inflytande hittar sin väg hit. På senare år har vi till exempel sett Alberto Bevilacqua och Corrado Calabrò, som båda visserligen är namntunga och erkända, men kanske inte skriver den allra mest angelägna poesin. Jag blir själv med jämna mellanrum kontaktad av poeter som vill betala för sin övesättning och bli utgivna här. Ett annat fenomen är hur eldsjälar i form av översättare eller förlag kämpar för att introducera vissa poeter eller författarskap trots motsträviga ekonomiska villkor. Nyligen har t.ex. Maura Del Serra givits ut (översättare Julian Birbrajer, Bokförlaget Tranan), liksom Andrea Zanzotto, översättare Aslög Pontarra, CartaDitalia, Italienska Kulturinstiutet). I detta sammanhang skall även nämnas Valerio Magrelli vars diktning introducerades och gavs ut 2016 i samlingen Ordets frånsida. (Översättare Lars-Håkan Svensson, på Ellerströms.)
Men det borde finnas utrymme för fler poeter på den svenska poesiscenen. Var är de alla? Vilka är de? Jag tror inte att det så mycket handlar om att ”poesi skriven på romanska och latinska språk lätt blir en smula abstrakt högtravande när den överförs till ett tungomål som svenska, med dess mindre utvecklade gehör för idéer.” som Erik Bergqvist skrev 2006 i sin recension i SvD av Paolo Ruffillisdiktsamling Sorgen och glädjen. (Översatt av Nina M Olsson, på Aura Latina). Det må vara giltigt för en del, men absolut inte för all, lyrik på romanska språk.
Den förra chefen på italienska kulturinstitutet, Paolo Grossi, tog 2009 ett lovvärt initiativ med tidsskriftsserien CartaDitalia, där ett nummer ägnades 11 samtida poeter. Av dessa har endast Eugenio De Signoribus blivit utgiven, även han gavs ut av Italienska kulturinstitutet, och översattes av Julian Birbrajer.
De uppräknade poeterna är som sagt tongivande i Italien, men därmed inte sagt att de mest intressanta har hittat hit och berikat den svenska poesisfären. Signifikativt är ju också att endast en av ovan nämnda poeter är kvinna, vilket berättar om en slagsida som den italienska litterära världen lider av och som lätt exporteras hit på grund av mekanismer som handlar om just makt och inflytande inom förlagsvärlden. (I CartaDitalias poesinummer var sex av de elva poeterna kvinnor men när Kulturinstitutets Cartaditalia sedan gjorde en bokserie var Elsa Morante enda kvinna som passerade nålsögat.) Själv saknar jag ändå poeter – poesi – dikter som talar till mig från landet jag älskar. Dikter som lever och ängslas och som tar gestalt och kropp. Dikter som slår an där dikter ska slå an, i hjärtat och själen, men ändå har ett språk som är genomarbetat och ”poetiskt”.
Och när jag sedan läser Daniela Marcheschis nyss utgivna antologi Antologia di poeti contemporanei. Tradizioni e innovazione in Italia(Mursia, 2016) vill jag ropa ”Kom hit! Kom hit! till var och varannan poet. Till Fernando Bandini, (född 1931 och sedan 2013 dessvärre inte längre med bland oss) som skrev på såväl venetodialekt som latin men också på italienska och som i den gripande långdikten Gatti di guerra har berättat om katter han mötte under kriget: ”Katterna jag älskade / var är de nu …?” Till Cristina Annino, f. 1941 med sin egenartade stil, som började skriva dikter redan som barn, hennes mamma skrev ner dem medan dottern sov. En av dikterna lyder i min översättning:
Skulle med händerna kunna dra upp
allt vatten i havet. Också mer. Och
jag skulle genomkorsa elden härifrån till henne i denna
bögiga dag. Såg du henne
häromdagen, hur hon var? Liten. Hela världen
är liten. Världens räls säger
numera klick. Men vet du
vad en sån liten bimbo kostar? Att
under jord, efter middagarna, den stora sömnlöshetens
kvadrat, skulle du må bra, till och med
med henne.
Eller till Amedeo Anelli, f. 1956 som även är redaktör för tidskriften Kamen, en ambitiös publikation för poesi och filosofi i vid mening. Anellis dikter är utsökta, kondenserade och filosoferande över tillsynes enkla ting som blottar en djupare undermening: ”… O evigt och bräckligt / är dunklet / som omvärver allt. // Kontrapunkterad tystnad /Ljud.”
Gärna får också Biancamaria Frabottas lakoniskt humoristiska dikter översättas: ”Min man han ett stort hjärta / som den gud som skänker en den första versen /Om natten drar han inte till sig täcket /hans hårstrån sticker mig inte på brösten”
Av de 21 presenterade poeterna är det hittills endast en – Maura Del Serra – som vi fått stifta bekantskap med. (Förutom Guido Oldanimed ett tiotal dikter i antologin Med ord och utan, utgiven på Bokförlaget Tranan 2008.) Men poeterna i Marcheschis antologi, eller snarare deras dikter, visar på en bredd och ett djup i italiensk poesin som hittills inte fått gensvar i Sverige.
Daniela Marcheschi är antropolog, litteratur- och konstkritiker samt universitetslektor. Hon är även själv poet, och författare av många publikationer inom sitt verskamhetsområde. Dessutom är hon skandinavist och översättare av bland annat Tranströmer, Boye och Trotzig. I introduktionen till antologin, som hon tänker sig ska följas av fler, skriver hon att hon ”vill öppna ett permanent ’laboratorium’ eller ett ’observatorium’ för poesi för att övervaka vad som pågår och rapportera om nya och gamla röster.”
Marcheschis ståndpunkt i urvalet av poeter är på ett plan öppen och därmed ”sårbar”, och på ett annat plan väldigt bestämd. Hon har inte valt poeter efter någon förutbestämd poetisk riktning eller liknande kriterier, t.ex. att samla poeter från en viss generation eller gruppering, vilket annars är vanligt i Italien. Istället utgår hon från sin roll som kritiker och vill betona övertygande kritiska och estetiska argument för de poeter hon valt ut. I denna ståndpunkt ligger ett kvalitetsbegrepp som blir uppenbart när man sedan läser de respektive poeterna. Som titeln antyder vill hon presentera poeter som både är rotade i den poetiska traditionen och som blickar framåt med något innovativt och unikt.
Marcheschi för ett resonemang om den generella svårigheten med poesi – att det finns så många poeter, inte minst genom nya medier och internet, men att så få som ägnar sig åt poesi är införstådda med hur mycket man måste arbeta med teknik, språk och andra färdigheter inom genren, inte minst fördjupande studier. Hon lyfter fram poeten som en intellektuell person, en förmedlare av kulturen som helhet där poesin yttrar sig som en del. Poet är något man blir genom långt och träget arbete, genom att föda fram denna ”persona.”
Jag läser Marcheschis introduktion till antologin som ett försvar för poesin som sådan. Hon menar att förlag, ”marknaden” och andra aktörer måste ta ansvar för att poesin ska överleva. Som det är nu sammanfaller inte alltid utgivning på de stora förlagen med det litterära värdet. Att bli utgiven på ett tongivande förlag kan bekräfta en viss poesis giltighet, vilket i sin tur riskerar att vidarebefordras t.ex. vid spridning utomlands. Också det motsatta sker, när ett avvisande från ett etablerat förlag ses som en signal om att ens poesi är rätt, och därmed upphöjs till något den kanske inte håller för.
Marcheschi vill istället hålla fram poesin som en sann konstart där talang kombineras med studier och arbete under många år. Och poesi, menar hon, är tätt förbunden med andra discipliner och existentiella erfarenheter.
Prov på detta resonemang finns i antologin genom till exempel Pier Luigi Bacchini, som vid sidan av sitt arbete som farmaceut även givit ut en rad diktsamlingar. Hans två professioner befruktar varandra och så här låter det i en av dikterna:
Död. I apotekets tystnad är varje substans
på plats aloe i hyllorna, krukor
i halvskugga, dosering. Gift och nycklar. På din petnoga
våg klingar varje minsta grand
med sin rätta vikt. Men vi tappar bort recepten
vi sväljer inte oblaten, så att vi på disken summerar det brännande
mot det tryckande. Och det stumma
mot det skärande.
Även Margherita Rimi (från Sicilien, f. 1957) låter sin erfarenhet som neuropsykiatriker åt svårt traumatiserade barn genomsyra sin poesi, som alltid tycks skriven ur barnets perspektiv. Här ur dikten Snöhimmel: ” Snöhimlen, den känner jag till. // Han hade varit ett barn //Och på spåren, /de från järnvägen, / skriker de för att varna honom //Och snön utgjorde //därmed hans tystnad”
Vidare finns Roberto Piumino som även är barnboksförfattare och skriver underfundiga dikter i bästa Lennart Helsinganda och Jolanda Insana vars smärtsamma krigserfarenheter ännu avspeglas i hennes diktning.
Antologin kännetecknas av en poetisk mångfald, Marcheschi själv talar om sitt val som närmast encyklopediskt men det går ändå att finna ett slags samhörighet mellan de olika rösterna. Jag tror det beror på den autenticitet som präglar alla dikterna, och på dikternas stora kommunikativa förmåga. Den introduktion som föregår varje dikturval är i huvudsak en bio- och bibliografisk redogörelse som en poetens bildningsväg, men även en kritikers ambition att beskriva respektive poets poesi för att placera in den i den samtida poesin, samt tips om var man kan läsa mer. Marcheschi avstår från att värdera och bedöma dikterna. Detta för att visa att texterna bär sig själva, att det är ordet som står i centrum. Eller för att säga det med Daniela Marcheschis egna ord: ”Denna antologi vill vara något glatt, en poetisk fest: Glädjen och kraften i poesins ljus inför och mot allt mörker som finns i den samtida historien.”
Jag utropar ”Ja!” och hoppas få se helst alla dessa poeter översatta inom en snar framtid. Och förutom de ovan uppräknade är dessa: Giampiero Neri, Franco Loi, Elio Pecora, Nanni Cagone, Anna Cascella Luciani, Giorgio Manacorda, Maurizi Cucchi, Lino Anguili, Assunta Finiguerra, Antonio Riccardi och Paolo Febbro.