Koreografi – en berättelseväv i flera skikt

Att läsa Sabinha Lagouns novellsamling Koreografi är att beträda osäker mark. Platsen är ofta Malmö, och ofta Rosengård, men den som förväntar sig socialrealistiska skildringar om förorten blir besviken – eller positivt överraskad! Det finns platsmarkörer som är nog så krassa med ”tysta blinkande blåljus utanför höghusets port”, ”stinkande trappuppgångar där möglet bäddade in människorna” eller som i novellen ”Zlatans leende” – en tunnel med just detta leende avbildat i ”enstaka färger” men lika gärna sveper berättelserna ut läsaren i rymden och bort till fjärran landskap som sagolika resor på flygande mattor. Att berättelserna har överlappande tidsskikt och minimalt med sägesatser, liksom att de sugs in i labyrinter, med blinkningar åt både Borges och absurdistisk litteratur, osäkrar också läsakten, men gör läsaren till medskapare och berättelserna mångbottnade. Allt är inte vad det tycks vara.

Sabinha Laguon befolkar sitt litterära rike med såväl människor som djur och övernaturliga väsen, men flera av novellerna kretsar kring syskon och barn-föräldrarelationer och gestaltar fint barnets smärtsamma utsatthet i en karg livssituation. Allra mest berör de mer jordnära berättelserna om systrarna Lilladrottningen och Iris som lever med sin far, den karismatiske knarkkungen Sergeanten. Också i novellerna om syskonen Malika och Omar skildras inkännande barns sätt att förvandla ledan och den hårda verkligheten till magisk realism. Om för att överleva eller för att barn besitter denna särskilda magi är upp till läsaren att avgöra. Men flera andra noveller griper tag som fantastiska sagor om att trotsa en hopplös livssituation genom att gå på lina mellan höghusen, att pryda sitt hem med stenrosor eller att vara en hejare på kickboxning.

Även språket kännetecknas av motsägelsefullhet. Där finns förortslingot, korthuggna konkreta fraser och poetiska utsvävningar med främmande ord i nästan samma andetag. Tillsammans med en lakonisk humor skapas ett unikt språkligt universum. Här ett exempel ur novellen ”Lillebror 1” när Lillebror sitter i bilen på Norra Grängesbergsgatan och väntar på att dö på grund av någon kriminell uppgörelse. Då dyker en gestalt – han själv – upp i backspegeln.

 

”Hej”

”Hej.” Var lugn.

Gud.

”Bu!”

”Shit asså.”

Gestalten satte sig upp från sin halvliggande ställning. I händerna höll han ett skrin av glas som han räckte fram till honom. Han tog emot skrinet. Satte det i knät och lyfte på locket. Inuti låg en kokong av glas.

”Värm den mellan dina händer – kommer att växa för att sedan kläckas. En varelse. Det blir din uppgift att dräpa den.”

Berättelserna i Koreografi överraskar och precis som titeln antyder har de ett slags rörelsemönster, krängande och inte alltid bekvämt tillrättalagt. Sabinha Lagoun skriver ingen på näsan – allra minst den som aldrig satt sin fot i Rosengård. Och förutom att vara underfundiga historier är de viktiga och existentiella berättelser om hemlöshet och tillhörighet, om ont och gott och om vem som har tolkningsföreträde.

Detta är en bok man bör läsa långsamt och begrundande för att kunna tillgodogöra sig berättelseväven i flera skikt.