Kulturskribent

Ida Andersen har skrivit kulturartiklar sedan början av 2000-talet. Hennes texter handlar ofta om Italien och italiensk litteratur, bland annat skriver hon regelbundet på dixkon.se – en av Sveriges största tidskrifter för utländsk litteratur. Andra teman är jämställdhet, samhälle och litteratur i allmänhet. I flera år recenserade hon lyrik i Fria tidningar och hon har också varit lektör för BTJ. Hon har även publicerat texter och essäer i ”Under strecket” i SvD, tidningen Access samt för Opulens och Tidningen Kulturen.


När Rom dansade och log

Publicerad i Romhorisont 2/2018

Trots att Rom består av tvåtusenåriga lager av konst och kultur är det inte en stad som idag utmärker sig för ett progressivt kulturliv. Tvärtom brottas staden med stora underskott i de offentliga kassorna, vilket inte minst återverkar på kulturlivet. Annat var det på 1950- och 60-talen när konstnärer och författare drogs till Rom som till en magnet. Rom var staden ”där alla bodde” skriver Sandra Petrignani i sin välorienterade bok Addio a Roma.

Addio a Roma utkom 2012, men nytrycks och säljs alltjämt i italienska boklådor. Det är inte förvånande då den är en formidabel encyklopedi över de tongivande författare, filmregissörer, konstnärer, musiker, gallerister m.fl. som bodde och verkade i en av stadens mest dynamiska perioder.

Många var poeterna som flyttade hit. Pasolini, förstås, men även Giuseppe Ungaretti, Vicenzo Cardarelli och den i Sverige nästan okända Amelia Rosselli. Här fanns också Giovanna Bemporad, judinna från Ferrara som kallades ”Italiens George Sand” och som ägnade en stor del av sitt liv åt att översätta Odyssén. Sandro Penna och Giorgio Caprioni bodde i Rom sedan trettiotalet medan Attilio Bertolucci kom 1951. I kvarteren kring Piazza del Popolo flockades konstnärerna, och navet i konstnärernas universum var den karismatiska och trendkänsliga museichefen Palma Lucarelli på GNAM. (Galleria Nazionale di Arte Moderna)

Petrignani tar i boken avstamp i 1952, när Benedetto Croce dör. Croce som var filosof och framstående liberal politiker både före och efter andra världskriget räknas som upphovsman till Italien som republik: den så kallade ”första republiken”. Benedetto Croces död, menar Petrignani, markerar slutet för den tragiska period som fascismen och de båda världskrigen innebar, men också början till en ny era.

1952 är också den fiktiva karaktären i boken, Ninetta, tolv år. Ninettas föräldrar har en restaurang i Trastevere och en dag frågar en av gästerna om han får ”låna” Ninetta som modell till en målning. I och med detta blir Ninetta invigd i konstnärernas magiska värld. I tidningen läser hon allt om Pablo Picasso, som just då ställer ut i Rom, och fascineras av hans ord: ”Jag söker inte, jag finner.”

Ninettas lärarinna har en barndomsvän som bor i ett storslaget hus vid Villa Borghese och som behöver en ny hundvakt. Vännen, en mycket vacker och speciell kvinna – och ingen mindre än Palma Bucarelli – låter så småningom Ninetta bli hennes allt i allo. Att vi får följa Ninetta ger berättelsen en röd tråd att hålla sig i mellan de mer faktafyllda avsnitten, där man som läsare lätt går vilse i de egocentriska konstnärernas framgångar, antipatier och sympatier.

Addio a Roma är långt mer än en redogörelse för vilka kulturpersonligheter som verkade i Rom vid den här tiden. Snarare är det en blandning av en skvallertidning med gräl, kärleks- och otrohetshistorier, och en träffsäker analys av hur politik och omvärld gav upphov till strömningar inom konsten, och omvänt hur kulturen avspeglade det omgivande samhället. Dessutom är det en levande och autentisk skildring av stadens mullrande kulturliv och Petrignani binder skickligt ihop det personliga med övergripande strukturer.  

På femtiotalet började radion spela ut sin roll som kulturförmedlare till förmån för tv:n. Mansdominansen var ännu genomgripande. Kvinnan skulle vara mor och hustru, vän och behagfull, medan älskarinnan lydde under andra ideal. Men med tv:ns intåg följde också en annan kvinnoroll, i boken representerad av ”signora bounasera” eller Fuliva Colombo, som presenterade tv-programmen och som naturligtvis egentligen ville bli skådespelare. Och medan de kvinnliga konstnärerna levde ett osynligt liv, i skuggan av de väldigt misogyna manliga dito, var de kvinnliga författarna friare och mer självständiga, både i sin yrkesroll och som partners. De levde ofta ihop med män utan att vara gifta, men omtalas också för att baktala och kritisera andra kvinnor i gruppen. Föremål för och spelplats för både diskussioner och avundsjuka var de rivaliserande kulturella salonger som hölls av bland annat Flora Volpini och Elsa de’ Giorgi, den senare med större framgång. Gästerna var intelligentian bland konstnärerna, författarna, regissörerna och skådespelarna.

Den person som starkast speglade tiden och utvecklingen i Rom var utan tvekan Pier Paolo Pasolini, och runt honom samlades andra starka litterära personligheter. Det litterära paret i centrum var Elsa Morante och Alberto Moravia, som helt enkelt kallades för Morante Moravia. Också de hade sin umgängeskrets varibland även Pasolini ingick. Speciellt kom Pasolini och Moravia att knyta starka vänskapsband.

1955 bildades poesitidskriften Officina. Upphovsmännen från Bologna ville knyta till sig författare från Rom. Den blev en viktig kanal för både Pasolini och andra författare till dess den upphörde 1959. Samma år kom Pasolinis Ragazzi di vitaut, ett centralt verk i hans författarskap, som inte desto mindre fick mycket kritik från borgerligt håll. 1955 startades även tidskriften L’Espressosom kom att bli en viktig röst för de liberala vilka ogillade företagare och finansiärer som betedde sig omoraliskt för ekonomisk vinnings skull. Liberalerna runt L’Espressogrundade 1956 Partito Radicale (Radikalpartiet) och även till dem slöt sig Pasolini.

Sandra Petrignani nämner Adriano Olivetti som en svårbeskrivbar personlighet från denna tid, den ”visionäre italienaren”. Han var finansman och kulturälskare och finansierade bland annat just L’Espresso.Även andra finansmän och politiker startade bokförlag och understödde tidskrifter. 

Ett annat gränsöverskridande under femtiotalet var det mellan populärkultur och ”finkultur” exemplifierat av veckotidningen Ominbus. Där verkade pseudonymen Irene Brin som ”beskrev det mondäna livet på ett intelligent sätt” och som översatte Carson McCullers. Irene Brins framgångsrika koncept skulle komma att upprepas av många kvinnor framöver. Ett arbetsmässigt samarbete uppstod också mellan Palma Bucarelli och Irene Brin vilket medförde ett blomstrande internationellt konstliv i Rom under dessa år.

Att läsa Addio a Roma är att få veta hur det prestigefyllda Strega-priset uppstod och att få inblick i de upprörda grälen inför varje prisutdelning. Det är att lära känna flera idag okända/bortglömda författare och konstnärer – speciellt kvinnliga, att få veta att Italo Calvino inte tyckte om kvinnor som skrev och att hans mamma var den berömda botanikern Eva Mameli. Man blir också påmind om hur Röda Arméns intåg i Budapest 1957 fick starka återverkningar i både den italienska politiken och kultrulivet. Vi får veta när Natalia Ginzburg fann sitt drömhus, när Pasolini började skriva film, och vad som hände när Modiglianos dotter skrev biografin om sin far etc etc.

Med sextiotalet förändrades Rom allt snabbare, blev mer politiskt korrumperat, mer urbaniserat och både socialdemokratin och den nya kapitalismen firade triumfer alltmedan staden bebyggdes i rasande takt, ofta med spekulation som syfte. ”Profeten” Pasolini sa: ”Vi befinner oss i början på det som kommer att bli den värsta epoken i människans historia, den industriella alienationens epok.” Tv:n blev underhållningens högborg och barnens sänggående tajmades med programmet Carosellodär reklamjinglarna var de nya vaggvisorna. Också teatern genomgick förändringar, ord som ”workshop”, ”actors studio” och ”Stanislavskijmetoden” mötte vår fiktiva karaktär Ninetta när hon började studera teater.

Under sextiotalet får vi lära känna personligheter som Bobi Bazlen, den viktigaste rådgivaren på det nystartade bokförlaget Adelphi. Adelphi ville publicera litteratur som tidigare hade hindrats av fascismen, croceanismen och marxismen. Till exempel gav de ut alla Nietzsches verk, något som Einaudu inte hade velat göra. En annan person som gjorde avtryck bland kulturutövarna var den jungianska psykoanalytikern Ernst Bernhard, alla kulturarbetares ”tröst i livet” som hans judiska namn betydde.

Sextiotalets kommunistiska tendenser gjorde sig påminda även i Roms kulturliv. Filmen Cykeltjuvenälskades av alla, Vittorio De Sica spelade in La ciociara(Två kvinnor)av Alberto Moravia och konstnärer som bekände sig till marxismen ställde ut i Pci:s (kommunistpartiets) lokaler på via Tuscolana. Palma Bucarelli anklagades för ”intellektuell snobbism” för att hon ställde ut avantgardistisk konst, och skapade stor uppståndelse när hon ställde ut och ville köpa in konstverket Grande Saccoav Alberto Burri.

Samtidigt som Rom i början av sextiotalet innebar en rik produktion av filmer, böcker och konst, såväl inhemsk som importerad, var det också en tid för starka spänningar. Inom bildkonsten uppstod polariserande riktningar, främst mellan anhängare av den nya nonfigurativa konsten och den traditionella, föreställande. Även litteraturen hade sina glödande strider. Den tidigare allt överskuggande (neo)realismen bekämpades med frenesi av många författare, och märktes inte minst på den hätska debatt som följde på Strega-priset 1960 till La ragazza di Bubeav Carlo Cassola. En ny poetisk strömning återfanns i den neoavantgardistiska Gruppo ’63, där bl.a. Edoardo Sanguineti, Elio Pagliarani, Nanni Ballestrini och Giorgio Manganelli var aktiva. De bekände sig till marxismen och strukturalismen och förespråkade en absolut frihet åt det litterära uttrycket, vilket ofta innebar ett experimenterande såväl språkligt som innehållsmässigt. En annan strid utkämpades av Pasolini och Moravia mot det som ansågs som underhållningslitteratur och ”dålig eller låg litteratur”, medan Umberto Eco å andra sidan introducerade Ian Flemming, och vurmade för tecknade serier. Populärkulturen började alltså göra sitt intåg på de kulturella arenorna. Bidragande till detta var naturligtvis de ökande influenserna från den anglosaxiska världen, inte minst genom tv:n. En italiensk representant för”pop art” var den omsusade konstnären, regissören och rockmusikern Mario Schifano som attraherade såväl de intellektuella som många kvinnor, bl.a. Bianca Jagger. ”Jag är sextiotalet” sa han om sig själv och tycktes inte ha något emot att skapa en air av myter omkring sig.

Under 1960-talet fick också feminismen genomslagskraft. Många kvinnliga kulturarbetare kunde mer än förut ge uttryck för de rådande förhållandena. Konstnären Cloti Ricciardi sa: ”Är du kvinna kan du inte vara konstnär!” och refererade till männens totalvägran att betrakta kvinnliga konstnärer som yrkesmässigt likvärdiga. Filmstjärnan Paola Pitagora menade att endast de kvinnor som hade män inom filmbranschen blev framgångsrika. Par som Loren-Ponti, Cardinali-Cristaldi och Mangano-De Laurentis firade triumfer medan Pitagora själv fick erfara hur sexismen verkade inom branschen.

1962 lämnade Moravia Morante för Dacia Maraini. De höll ihop till Moravias död 1990 men var aldrig gifta. Dacia Maraini, en av Italiens mest produktiva och viktiga författare, är ännu verksam och så sent som 2009 gavs hennes roman Colombaut på svenska.

Många är de verk som under den här tiden satte Rom på kartan och som räknas som höjdpunkter inom den italienska produktionen. 1959 utkom Il Gattopardoav Tomasi di Lampedusa som först blev ivrigt kritiserad men som ganska snart vann kultstatus. 1960 gick La Dolce vitaupp, en film betraktad som Fellinis mästerverk. Vidare utkom Giorgio Bassanis roman Giardino dei Finzi-Contini, de neoavantgardistiska antologierna I Novissimioch Opera Aperta, romanerna Lessico famigliareav Natalia Ginzburg, och Deserto dei Tartariav Dino Bussati. Pasolini skrev Le ceneri di Gramsci, filmade Mamma romaoch Vangelooch Bernardo Bertolucci Commare Secca.

Alltför långrandigt är att räkna upp alla verk men den som läser boken får en mängd tips på böcker och filmer att se och läsa (igen). Att Rom var en kulturell medelpunkt avspeglades också genom de personer från andra länder som bodde här: Ingeborg Bachmann skrev Malinai Rom där hon förblev till sin död, Både Simone Weil och hennes mor Elsa bodde i Rom, liksom tidigare nämnde Ernst Bernhard.

Precis som runt om i västvärlden var strejker, demonstrationer, universitetsockupationer legio även i Italien, och 1964 var landet nära en statskupp. Pasolini försvarade till en början poliserna som motade bort de demonstrerande studenterna, hävdande att de förstnämnda åtminstone arbetade. Så småningom skulle Pasolini solidarisera sig med strejkande arbetare och demonstranter på vänsterkanten.

Precis som Petrignani inleder med ett dödsfall som betecknar ett före och ett efter, avslutar hon med det tragiska och grymma mordet på Pasolini 1975 som slutet på en blomstringstid. Tiden efter går i Italien under namnet ”blyåren”. 1975 gick också Palma Bucarelli i pension och med det var även en unik era i det romerska och internationella konstlivet till ända. Addio a Romaär en ypperlig dokumentation över en av Roms storhetstider, och om något, skulle jag önska illustrationer i bokens nästa upplaga! Allra mest önskvärt är dock att Rom tar till vara sitt kulturella arv och igen blomstrar som kulturell metropol, nu när Berlusconis era ligger på önskvärt avstånd.