Ida Andersen har skrivit kulturartiklar sedan början av 2000-talet. Hennes texter handlar ofta om Italien och italiensk litteratur, bland annat skriver hon regelbundet på dixkon.se – en av Sveriges största tidskrifter för utländsk litteratur. Andra teman är jämställdhet, samhälle och litteratur i allmänhet. I flera år recenserade hon lyrik i Fria tidningar och hon har också varit lektör för BTJ. Hon har även publicerat texter och essäer i ”Under strecket” i SvD, tidningen Access samt för Opulens och Tidningen Kulturen.
Historiae – dikter av Antonella Anedda
Publicerad i dixikon.se 2 maj 2019
Det är inte uttalat att Antonella Aneddas senaste diktsamling Historiae (Historier), handlar om migration eller flyktingar. Men i många dikter finns bilder av, antydningar om, ett av de största såren vår värld genomlider just nu i form av kriget i Syrien, människor som tvingas fly och människor som drunknar i kampen för ett drägligt liv. Och om människor som tvingas skapa sig nya liv på andra platser, med allt vad det innebär. Samlingen handlar inteheller om detta i det att dikterna är programmatiska eller politiska. Inte heller försöker Anedda påtvinga läsaren någon ståndpunkt. Ändå läser man alla dikter i ljuset av detta, eller snarare är som om detta överskuggar, tränger in och färgar av sig. Ingen undkommer det som är så genomgripande, inte minst finns det i poetens eget liv och vardag.
Samlingen inleds med delen ”Observationer”, ett ord som betecknar ett av särdragen i Aneddas poetik. Hennes blick är genomträngande, närgången, men aldrig dömande, snarare luckrar hon upp allting hon ser i förlåtande beståndsdelar, med en förmåga att samtidigt observera ovanifrån. På så sätt bildar dikterna som en kupol, eller kanske en sfär inom vilken ryms livet, döden, nuet, det förgångna, jorden och geografin, rymden, kvanterna, det mänskliga – i allra högsta grad och såväl det översinnliga som det konkreta. Även om dikterna förflyttar sig – liksom migrerar – i tid och rum, så får hennes stora känsla för detaljer och närvaro allting att verka sammanhållet, jordnära.
Och för att föra ner resonemanget till det jordnära så gestaltar sig flera av dikterna på olika platser på Sardinien, ön Antonella Anedda ursprungligen kommer ifrån. Redan här möts vi av associationerna till de öar där många flyktingar går i land, eller flyter iland döda: ”Månen kyler i öns hjärta/tystnaden som sjunker i de döda svalgens land. //Som de på Romartiden/knuffar ner de slaktade kropparna i brunnarna”. En titel lyder: ”Väder, öar, avfall” och skildrar en ogästvänlig ö ”utan källor och ängar, utan kullar/med mandelträd och hassel/aldrig-någonsin blommor förutom dessa – ljuvt radioaktiva – havsanemoner.”
Öarna, vattnet/havet och rymden är topos som återkommer och bidrar till att knyta dikterna till dessa teman om migration och flykt. I en dikt där hon rent av åkallar Samos ber hon om att få bli urbenad, utspottad i sanden, rengjord och utsugen på bara det som lever, som att identifiera sig med en bläckfisk eller något skaldjur – eller med de människor som bokstavligen kastas upp på land från havet.
Flera centrala dikter handlar moderns död, där det ogripbara, rädslan hos både poeten och den döende modern, sorgen och minnena liksom bemästras genom det konkreta: ”det grymma och vackra livet/och ansiktet hos en ung sjuksköterska/som syns genom bubblan från droppet/. I nästa strof vänder hon blicken ut genom fönstret mot idegranen som söker det dolda vattnet, mot gatljusen som tänds, mot broarna som binder samman sjukhusavdelningarna. I en annan dikt söker hon bland sina filosofer något som ska hjälpa modern i sin dödsångest, men konstaterar att ”det finns inget försvar/att hennes utrymme, det som fysiken säger/är närvarande från det att vi föds / är avväpnat varje medkänsla/ och att tiden verkligen är hålet som slukar.” Och så trycker hon sig modern modern i sängen och väntar på hur hon ska sluta att lukta medan hon dör.
En dikt ”Skogar, vatten” minns modern när hon badar i havet (åter detta hav), en hur hennes kropp fyllde upp kylskåpet där hon stod och drack mjölk, en mycket gripande hur sorgen tar sig uttryck: ”huvudet i det tätaste berget av ylle, klamra sig fast /i rockarnas svärta, tugga som i vinterdvala/smärtan lämnad som mat.” Också själva smärtan i att dö gestaltas så fysiskt att det nästan blir outhärdligt: ”fyra fingrar tillsammans,” som modern skär i luften som ”en liten yxa” och när hon försöker skriva så kommer bara bokstäverna A och O ”på pappret innan pennan ramlar. ”A och O är de bokstäverna sorgen börjar med”.
Dikter om moderns död ligger också an mot det större temat om migration, flykt, överlevnad. Genom att gå nära och vara sårbar blir det mänskliga så uppenbart. För alla – precis alla – människor är döden svår, att mista någon närstående gör ont, och vi är alla maktlösa inför de känslorna. Poetens mor är inte mer eller mindre värd än någon av alla de människor som dör i vår tids katastrofer, men genom dikterna får vi syn på hur outsägligt och vibrerande ett liv är, och hur sorgligt det är när det släcks ut.
Jag ser också döden här som en liknelse – en förflyttning mot ett annat tillstånd, till den andra sidan, eller till ett annat liv. Kanske är det för dem som flyr en lika stor omställning. Sådana tankar antyds i exempelvis dikten ”Kyla”, här i sin helhet.
Tänk på de döda och de levande som går hemåt
i regnet under gatlyktorna, betrakta dem
bara ett ögonblick när rörelserna stillnar
i ljudet från trafiken och åskan,
följ dem i rummen, ibland fyllda av förolämpningar,
ibland av kärlek, atomer som vi tror består
men som i själva verket försvinner i tomma intet
som skakar i vinden från stjärnorna och planeterna.
Också mer specifikt handlar många dikter om att bemästra det svårbegripliga och smärtsamma genom att tydliggöra, mäta, namnge, klassificera, och på så sätt försöka få grepp om det ogripbara, på ett nästan tvångsmässigt sätt. Dikterna har titlar som ”Genomsökning, Anatomi, Geografi, Observation, axaxa, Animalia” och inte minst viktiga ”Historier” som anspelar på Tacitus skrifter och antyder historiska samband. Och i strofer som: ”159 km från Mandas till Arbatax [–––] Mitt matematiska sinne försöker kalkylera/ flickornas ålder, kullarnas höjd/och hur lång tid kan ta för en sten att rulla/ innan den träffar en annan bil …” eller ”Ibland inbillar jag mig att få grepp om sakernas samband” försöker hon verkligen att på djupet hitta detta samband utan att för den skull lyckas. Och kanske ligger det här, om inte ett svar, så en slags förmildrande omständighet för oss människor, i detta vårt så mänskliga behov av att bemästra det svåra. Inte bara vårt eget liv och lidande utan andras, att överhuvudtaget ständigt söka meningen med det.
Antonella Anedda funderar mycket i sina dikter över allt hon ser och upplever, i en ständig kommunikation mellan introspektiv och det utåt blickande. Ofta över just det jag försöker ringa in som diktsamlingens tema, även om dikterna som sagt spänner över en större rymd, så att det mer är fråga om ett objektivt korrelat. Hon läser Tacitus ”denna sommar fylld av massakrer”, i en annan dikt: ”… tänker jag på två av alla de drunkningsdöda/ett fåtal meter från dessa solbelysta kuster/som hittades under skrovet, omfamnande varandra.” I en tredje dikt flimrar bilder från teven på levande döda och dödas ansikten medan ”Historien mångfaldigar deras andar, fyller upp dem/till imperiernas gränser i den järnålder som bestrålar oss.” Just i denna dikt ser jag just hur poeten lyfter perspektivet när hon i sista stroferna säger att: ”De slavar fortlever/som avser att bygga upp vårt välstånds pyramider.” Och ger här uttryck för insikten om att vårt välfärdssamhälle är grunden till andra människors lidande, och i förlängningen de krig och den flykt som blir följden. Hon undrar om ”Det verkligen är omöjligt att tvätta bort den ömsesidiga skammen?” med anledning av de fattiga människor som rotar i soplårarna efter saker att använda och sälja.
Det poetiska tillvägagångsätt hon använder sig av, att försöka länka samman, hitta samband är inte bara en poetik (eller om man skulle vilja vara kritisk ett poetiskt manér), inte heller bara tillflykt utan också en livshållning. Kanske en nödvändighet i vår tid. Anedda skriver ju inifrån en värld som i det stora hela är trygg och bekväm i förhållande till de människor som måste fly, som utsätts för umbäranden. Men vi som har det så här ”bra” måste ju ändå förhålla oss på något sätt. Och ständigt rådbråka vårt samvete. Jag tycker att Antonella Aneddas poesi i denna mening är trösterik och lättsam trots att den kommer åt många smärtpunkter. Det är något helande i att erkänna sin maktlöshet, sin desorientering men ändå inte ge upp sin (med)mänsklighet. Det är där vi kan vila, och det är så hon genom poesin visar att det är möjligt. Och detta finns i de samband poesin uttrycker.
”Jag blir kvar länge och tänker att betraktandet/fritt från dömande räcker också för att leva/ och är en form – givet oss människor – att älska.”
Detta är en storslagen diktsamling som inte lämnar läsaren oberörd. Den omfattar så många aspekter av det mänskliga, den placerar in motiven migration, flykt, krig, död och kärlek i mänskliga, vardagliga sammanhang och den visar att orden i all sin otillräcklighet ändå kan förmedla hopp och äkta mänsklighet som gör skillnad.
