Kulturskribent

Kulturskribent Ida Andersen har skrivit kulturartiklar sedan början av 2000-talet. Hennes texter handlar ofta om Italien och italiensk litteratur, bland annat skriver hon på dixkon.se – en av Sveriges största tidskrifter för utländsk litteratur. Andra teman är jämställdhet, samhälle och litteratur i allmänhet. I flera år recenserade hon lyrik i Fria tidningar och hon har också varit lektör för BTJ. Hon har även publicerat texter och essäer i ”Under strecket” i SvD, tidningen Access samt för Opulens och Tidningen Kulturen.

Michela Murgia - stridbar debattör och ikonisk författare

För mig som försöker hålla koll på den italienska litteraturen har det varit svårt att inte beröras av författaren Michela Murgias bortgång den 10 augusti 2023, 51 år gammal. Svallvågorna av kärlek och framförallt sammanhållningen i samband med hennes död och begravning saknar motstycke, jag tror även i Italien.

I Sverige utkom hennes roman Själamakerskan 2012 (Brombergs) i översättning av Barbro Andersson men Michela Murgia hade en stor och varierad produktion bakom sig. 

Hennes sista bok utkom våren 2023: Tre ciotole. Rituali per un anno di crisi (Tre skålar. Ritualer för ett år i kris). Den består av tolv noveller om olika människor som ställs inför kriser och dilemman, alla under pandemin vars konsekvenser och restriktioner villkorade människor i högre grad i Italien än här. 

Michela Murgia kallade boken för roman just för att berättelserna, i ett slags polyfonisk kör, på detta vis hör samman. Boken var tänkt som en pamflett om hur de exceptionella omständigheterna under pandemin gjorde människors liv än mer komplext. ”Men jag insåg att det var så mycket jag inte förstod och i skönlitterär form hade jag möjlighet att problematisera sådant som det inte finns något säkert svar på”, sa hon.

Också hennes eget liv var förbundet med boken. I den första novellen får jaget besked om en långt gången, obotlig cancersjukdom – samma sjukdom som tog Michaela Murgias liv. Liksom covidtiden blev ett krisår för alla italienare, blev säkert Murgias utmätta tid ett slags personligt krisår där allting ställdes på sin spets.

I våras gick hon ut offentligt med sin sjukdom och deklarerade att hon tänkte ”leva livet”. Hon var under sin sista tid, mellan sjukhusbesöken och behandlingarna, mer aktiv än någonsin i bloggar, tidningsartiklar, politiska debatter, intervjuer och på sociala medier. Hon menade själv att hon nu var fri: att själv definiera sitt liv och sin sjukdom, och att säga det som måste bli sagt. 

 Michela Murgia hade dock alltid varit en person som låtit tala om sig, som höjt sin röst för mänskliga rättigheter, antifascism och inte minst i feministiska och queersammanhang, och som formulerade sina erfarenheter och ställningstaganden i både skriven och talad form. Ofta kontroversiell, till exempel var hon för surrogatmödraskap, menande att om man kan tillåta kvinnor att välja bort moderskap av ekonomiska skäl måste man också kunna ge dem frihet att bära ett barn åt någon annan av ekonomiska skäl. Hon var aldrig rädd för att ifrågasätta den katolska kyrkan, politiker, lagstiftare eller normer som inkräktar på fundamentala, mänskliga rättigheter. Bara någon vecka innan hon dog kritiserade hon i starka ordalag borgmästaren i Ventimiglia som förbjöd hemlösa migranter att ta vatten på kyrkogården för att dricka och fräscha upp sig.    

Född och uppvuxen på Sardinien i en jordbrukar- och arbetarfamilj studerade hon teologi och undervisade länge i detta ämne, men arbetade också på ett stort callcenter. Det sistnämnda resulterade 2006 i debutboken Il mondo deve sapere. Romanzo tragicomico di una telefonista precaria (Världen måste få veta etc.) och skildrade villkoren för arbetare i prekariatet. Boken blev underlag till komedin Tutta la vita davanti som fick stort genomslag.

 Själv definierade hon sig som sard framför andra identiteter vilket visade sig både i lokalpolitiskt engagemang och litteratur. Mest känd är kanske hennes roman L’Accabadora för vilken hon tilldelades Premio Campiello. Finstämt men drabbande berättas om den uråldriga sardiska traditionen med själamakerskor, oftast kvinnor som hjälper döende över till andra sidan. Michela Murgia var själv förespråkare för dödshjälp även om romanen problematiserar de svåra avväganden dessa frågor handlar om.

På Sardinien utspelar sig också den lilla kortromanen L’incontro (Mötet), en lätt surrealistisk barndomsskildring från 80-talet om några pojkar i en liten by, liksom Chirù, en bildnings- och kärlekshistoria om en äldre lärarinna och hennes manliga elev.

Kanske är det som feminist och queeraktivist hon fått mest uppmärksamhet, flest anhängare men även flest fiender i det mansdominerade och misogyna Italien. I essäboken Ave Mary. E la chiesa inventò la donna från 2011 (Ave Mary. Och kyrkan uppfann kvinnan) visar hon hur den katolska kyrkan fortfarande legitimera rhierarkin mellan könen, även inom icke-religiösa områden, och hur vi alla bidrar till att mystifiera relationen mellan män och kvinnor.

Boken från 2013 tillsammans med Loredana Lipperini – L’ho uccisa perché l’amavo. Falso. (Jag dödade henne för att jag älskade henne. Falskt) fördjupade debatten om de många sk. femminicidi – alltså kvinnomord – som sker (även) i Italien. Boken reder ut hur den förhärskande tanken att ”antingen är hon min eller ingens” härrör från hederstänkande och stereotyper inom såväl opera som gamla myter. Den fick förnyad aktualitet när  Giulia Checcetin mördades av sin pojkvän, vilket upprörde hela landet

 I futuro interiore frågar hon sig hur sjuttiotalisterna som till fullo behärskar den sociala och teknologiska världen men saknar en relation till historien ska klara sig i framtiden. I Istruzioni per diventare fascisti talar hon om hur demokratin kräver komplexitet medan den enkla vägen lätt leder till den fascism. Ett annat feministiskt brandtal kom 2021: Stai zitta e altre nove frasi che non vogliamo sentire più. (Var tyst och nio andra saker vi inte längre vill höra) där hon menar att ”Bland allt som kvinnor kan göra i världen, är prata att betrakta som det mest subversiva.” God save the queer. Catechismo femminista utmanade med tankar om att vara feminist och/eller medlem av HBTQIA+gemenskapen och katolik på samma gång. Tillsammans med Chiara Tagliaferri drev hon också podcasten Morgana där Astrid Lindgren är med bland de normbrytande kvinnor som porträtteras. 

Klart är att Michela Murgia sågs som en radikal och orädd feminist och har blivit en förebild för många kvinnor, män och icke-binära som likt Murgia genomskådar det patriarkala systemet – så mycket mer förhärskande i Italien än här – men detta skaffade även henne motståndare, inte minst bland de politiker som nu sitter vid makten.

Kanske var det just hennes sista tid i livet som verkligen gjorde intryck och inspirerade. Inte bara för hur hon leende instagrammade från sjukhusbesök, var ärlig med sin rädsla för smärtan eller skrattande rakade av sig håret, utan också för att hon var öppen med sitt queera familjeliv och betonade att var och en är fri att leva med den hen vill, på de villkor hen själv bestämmer och att inga normer eller lagar ska tala om för någon vem de väljer att älska. Närmast en öppen krigsförklaring mot regeringens homofobiska och konservativa familjepolitik. Slutligen gifte hon sig officiellt – och motvilligt – med skådespelaren Lorenzo Terenzi: ”Staten kräver en juridisk person som kan ta beslut när jag dör, men jag gifter mig inte bara för att ge någon rätt att bestämma över mig. Jag älskar och är älskad, och våra roller är som masker, vi antar dem när det behövs.”

Roberto Saviano kom också att bli en nära vän hennes sista tid. Michela Murgia var en av de få som inte bara såg den ensamhet han lever under pga. polisbeskyddet utan också sa: ”Kom hit!” och stöttade honom offentligt mot angrepp i media. Saviano var en av dem hon ville ha hos sig på sin dödsbädd.

Även hennes begravning blev, som hon själv hade önskat, lika mycket en politisk manifestation som en bekräftelse på kärlek och lojalitet. Den hölls i Chiesa Santa Maria in Montesanto i Rom, även kallad Konstnärernas kyrka. Uppmaningen på sociala medier att komma till begravningen hörsammades av över tusen personer från hela Italien. Två stora dagstidningar direktsände den över två timmar långa begravningen där kistan möttes av en sex minuter lång applåd, där hundratals människor stod utanför i hettan med Murgias böcker i händerna, lyssnande via högtalare och där regnbågsfärgade enhörningsballonger vajade vid kyrkporten. Talen som hölls av Roberto Saviano, kollegor, vänner och familj spreds efteråt i media. Kistan bars ut under långa applåder och sången Bella Ciao.

I de tusentals tacksamma kommentarer och hyllningar på sociala medier kan man utläsa den enorma betydelse Michela Murgia hade och fortsätter att ha. Även hennes värsta motståndare, till och med Georgia Meloni, framförde sina kondoleanser – hyckleri enligt Murgias anhängare. Vännerna har också efteråt behövt gå ut och försvara Murgia mot grov personlig kritik, bl.a. av hennes kropp.

Många vittnar om hur hon lärde dem ett språk för sådant de inte de visste hur de skulle tala om, hur de kände sig inspirerade, styrkta av henne oräddhet och av vad hon sa och skrev, och säger sig ha tagit efter hennes mod att stå upp både för mänskliga och sina egna rättigheter. ”Du lärde oss att leva, du lärde oss att dö”, sa någon. I Milano kom en muralmålning av henne upp dagen efter begravningen, och i Rom har konstnärskollektivet Venus Urban Arts efterlyst en vägg för samma ändamål. Uppslutningen kring hennes bortgång uppmärksammades även utomlands, bl.a. av både The Guardian och New York Times.

I ett land där mänskliga rättigheter åsidosätts, och kvinnors och HBTQIA+personers liv inskränks alltmer och där välfärden nedmonteras i stora steg blir en röst som Michela Murgias extra viktig, och kan säkerligen bli en stark enande kraft i framtiden för alla som arbetar för ett mer demokratiskt och rättvisare Italien.

 Sant är i alla fall att det redan nu utlovas om en postum bok, som ska handla de erfarenheter av queera familjer och hon själv utforskade den sista tiden av sitt liv. Eller som hon sa när hon gifte sig: Vår personliga erfarenhet, precis som alla människors, är idag mer politisk än någonsin.”

Sannolikt är nog också att Michela Murgia blir inskriven i den italienska litteraturhistorien tillsammans med storheter som Elsa Morante och Natalia Ginzburg men även bidrar till att lyfta fram fler kvinnliga författare och att färre kvinnor i fortsättningen blir bortglömda. Jag vill påstå att det finns ett före och ett efter Michela Murgia i Italien.

 

Historiae – dikter av Antonella Anedda

Publicerad i dixikon.se 2 maj 2019

Det är inte uttalat att Antonella Aneddas senaste diktsamling Historiae (Historier), handlar om migration eller flyktingar. Men i många dikter finns bilder av, antydningar om, ett av de största såren vår värld genomlider just nu i form av kriget i Syrien, människor som tvingas fly och människor som drunknar i kampen för ett drägligt liv. Och om människor som tvingas skapa sig nya liv på andra platser, med allt vad det innebär. Samlingen handlar inteheller om detta i det att dikterna är programmatiska eller politiska. Inte heller försöker Anedda påtvinga läsaren någon ståndpunkt. Ändå läser man alla dikter i ljuset av detta, eller snarare är som om detta överskuggar, tränger in och färgar av sig. Ingen undkommer det som är så genomgripande, inte minst finns det i poetens eget liv och vardag.

Samlingen inleds med delen ”Observationer”, ett ord som betecknar ett av särdragen i Aneddas poetik. Hennes blick är genomträngande, närgången, men aldrig dömande, snarare luckrar hon upp allting hon ser i förlåtande beståndsdelar, med en förmåga att samtidigt observera ovanifrån. På så sätt bildar dikterna som en kupol, eller kanske en sfär inom vilken ryms livet, döden, nuet, det förgångna, jorden och geografin, rymden, kvanterna, det mänskliga – i allra högsta grad och såväl det översinnliga som det konkreta. Även om dikterna förflyttar sig – liksom migrerar – i tid och rum, så får hennes stora känsla för detaljer och närvaro allting att verka sammanhållet, jordnära.   

Och för att föra ner resonemanget till det jordnära så gestaltar sig flera av dikterna på olika platser på Sardinien, ön Antonella Anedda ursprungligen kommer ifrån. Redan här möts vi av associationerna till de öar där många flyktingar går i land, eller flyter iland döda: ”Månen kyler i öns hjärta/tystnaden som sjunker i de döda svalgens land. //Som de på Romartiden/knuffar ner de slaktade kropparna i brunnarna”.  En titel lyder: ”Väder, öar, avfall” och skildrar en ogästvänlig ö ”utan källor och ängar, utan kullar/med mandelträd och hassel/aldrig-någonsin blommor förutom dessa – ljuvt radioaktiva – havsanemoner.”

Öarna, vattnet/havet och rymden är topos som återkommer och bidrar till att knyta dikterna till dessa teman om migration och flykt. I en dikt där hon rent av åkallar Samos ber hon om att få bli urbenad, utspottad i sanden, rengjord och utsugen på bara det som lever, som att identifiera sig med en bläckfisk eller något skaldjur – eller med de människor som bokstavligen kastas upp på land från havet.

Flera centrala dikter handlar moderns död, där det ogripbara, rädslan hos både poeten och den döende modern, sorgen och minnena liksom bemästras genom det konkreta: ”det grymma och vackra livet/och ansiktet hos en ung sjuksköterska/som syns genom bubblan från droppet/. I nästa strof vänder hon blicken ut genom fönstret mot idegranen som söker det dolda vattnet, mot gatljusen som tänds, mot broarna som binder samman sjukhusavdelningarna. I en annan dikt söker hon bland sina filosofer något som ska hjälpa modern i sin dödsångest, men konstaterar att ”det finns inget försvar/att hennes utrymme, det som fysiken säger/är närvarande från det att vi föds / är avväpnat varje medkänsla/ och att tiden verkligen är hålet som slukar.” Och så trycker hon sig modern modern i sängen och väntar på hur hon ska sluta att lukta medan hon dör.

En dikt ”Skogar, vatten” minns modern när hon badar i havet (åter detta hav), en hur hennes kropp fyllde upp kylskåpet där hon stod och drack mjölk, en mycket gripande hur sorgen tar sig uttryck: ”huvudet i det tätaste berget av ylle, klamra sig fast /i rockarnas svärta, tugga som i vinterdvala/smärtan lämnad som mat.” Också själva smärtan  i att dö gestaltas så fysiskt att det nästan blir outhärdligt: ”fyra fingrar tillsammans,” som modern skär i luften som ”en liten yxa” och när hon försöker skriva så kommer bara bokstäverna A och O ”på pappret innan pennan ramlar. ”A och O är de bokstäverna sorgen börjar med”.

 Dikter om moderns död ligger också an mot det större temat om migration, flykt, överlevnad. Genom att gå nära och vara sårbar blir det mänskliga så uppenbart. För alla – precis alla – människor är döden svår, att mista någon närstående gör ont, och vi är alla maktlösa inför de känslorna. Poetens mor är inte mer eller mindre värd än någon av alla de människor som dör i vår tids katastrofer, men genom dikterna får vi syn på hur outsägligt och vibrerande ett liv är, och hur sorgligt det är när det släcks ut.

  Jag ser också döden här som en liknelse – en förflyttning mot ett annat tillstånd, till den andra sidan, eller till ett annat liv. Kanske är det för dem som flyr en lika stor omställning. Sådana tankar antyds i exempelvis dikten ”Kyla”, här i sin helhet.

Tänk på de döda och de levande som går hemåt

i regnet under gatlyktorna, betrakta dem

bara ett ögonblick när rörelserna stillnar

i ljudet från trafiken och åskan,

följ dem i rummen, ibland fyllda av förolämpningar,

ibland av kärlek, atomer som vi tror består

men som i själva verket försvinner i tomma intet

som skakar i vinden från stjärnorna och planeterna.

Också mer specifikt handlar många dikter om att bemästra det svårbegripliga och smärtsamma genom att tydliggöra, mäta, namnge, klassificera, och på så sätt försöka få grepp om det ogripbara, på ett nästan tvångsmässigt sätt. Dikterna har titlar som ”Genomsökning, Anatomi, Geografi, Observation, axaxa, Animalia” och inte minst viktiga ”Historier” som anspelar på Tacitus skrifter och antyder historiska samband. Och i strofer som: ”159 km från Mandas till Arbatax [–––] Mitt matematiska sinne försöker kalkylera/ flickornas ålder, kullarnas höjd/och hur lång tid kan ta för en sten att rulla/ innan den träffar en annan bil …” eller ”Ibland inbillar jag mig att få grepp om sakernas samband” försöker hon verkligen att på djupet hitta detta samband utan att för den skull lyckas. Och kanske ligger det här, om inte ett svar, så en slags förmildrande omständighet för oss människor, i detta vårt så mänskliga behov av att bemästra det svåra. Inte bara vårt eget liv och lidande utan andras, att överhuvudtaget ständigt söka meningen med det.

  Antonella Anedda funderar mycket i sina dikter över allt hon ser och upplever, i en ständig kommunikation mellan introspektiv och det utåt blickande. Ofta över just det jag försöker ringa in som diktsamlingens tema, även om dikterna som sagt spänner över en större rymd, så att det mer är fråga om ett objektivt korrelat. Hon läser Tacitus ”denna sommar fylld av massakrer”, i en annan dikt: ”… tänker jag på två av alla de drunkningsdöda/ett fåtal meter från dessa solbelysta kuster/som hittades under skrovet, omfamnande varandra.” I en tredje dikt flimrar bilder från teven på levande döda och dödas ansikten medan ”Historien mångfaldigar deras andar, fyller upp dem/till imperiernas gränser i den järnålder som bestrålar oss.” Just i denna dikt ser jag just hur poeten lyfter perspektivet när hon i sista stroferna säger att: ”De slavar fortlever/som avser att bygga upp vårt välstånds pyramider.” Och ger här uttryck för insikten om att vårt välfärdssamhälle är grunden till andra människors lidande, och i förlängningen de krig och den flykt som blir följden. Hon undrar om ”Det verkligen är omöjligt att tvätta bort den ömsesidiga skammen?” med anledning av de fattiga människor som rotar i soplårarna efter saker att använda och sälja.   

  Det poetiska tillvägagångsätt hon använder sig av, att försöka länka samman, hitta samband är inte bara en poetik (eller om man skulle vilja vara kritisk ett poetiskt manér), inte heller bara tillflykt utan också en livshållning. Kanske en nödvändighet i vår tid. Anedda skriver ju inifrån en värld som i det stora hela är trygg och bekväm i förhållande till de människor som måste fly, som utsätts för umbäranden. Men vi som har det så här ”bra” måste ju ändå förhålla oss på något sätt. Och ständigt rådbråka vårt samvete. Jag tycker att Antonella Aneddas poesi i denna mening är trösterik och lättsam trots att den kommer åt många smärtpunkter. Det är något helande i att erkänna sin maktlöshet, sin desorientering men ändå inte ge upp sin (med)mänsklighet. Det är där vi kan vila, och det är så hon genom poesin visar att det är möjligt. Och detta finns i de samband poesin uttrycker.

  ”Jag blir kvar länge och tänker att betraktandet/fritt från dömande räcker också för att leva/ och är en form – givet oss människor – att älska.”

  Detta är en storslagen diktsamling som inte lämnar läsaren oberörd. Den omfattar så många aspekter av det mänskliga, den placerar in motiven migration, flykt, krig, död och kärlek i mänskliga, vardagliga sammanhang och den visar att orden i all sin otillräcklighet ändå kan förmedla hopp och äkta mänsklighet som gör skillnad.