I allt det man förstår

Måttlighet finns i blommors kalkar

där känslorna dragna dit av mig

förirrar sig, allt för länge.

Jag ser solen bakom molnen,

jag hör alla kyrkors klockklang.

Hur ska jag få hjärtat att dela sig

för att montera ner ljuden, blickarna,

få dem att spjälkas. 

I allt det man förstår: bakom – bakom – bakom.

Allt för länge, allt för långt.  

Försöker; håller mig 

i måttligheten

med handen knuten.